Recension av Gräset sjunger, Doris Lessing

Lessings debutroman berör

Man känner verkligen Marys egen upplevelse av instängdhet och frustration inför något som till viss del är självvalt, men ändå präglat av ett tvång som kommer utifrån"

Bok- presentation:	Gräset sjunger
Författar- presentation:	Doris Lessing
Förlag:	Wahlström & Widstrand

Tidigare har jag läst "Den femte sanningen" av Doris Lessing och blev imponerad över språket, den politiska skärpan och skildringen av människorna. Lessing var länge bara ett namn för mig, en bokrygg i föräldrahemmet, en författare som jag inte visste något om. Numera är Lessing en författare som jag känner att jag vill återvända till då och då. "Det femte barnet" är en bok som jag är mycket nyfiken på.

Denna sommar har jag läst "Gräset sjunger" som är Lessings debutroman från 1950. Det är en ganska mörk historia om Mary som lämnar det liv som hon egentligen trivs med, som singel med egen försörjning och ett socialt aktivt liv, för att passa in i den förväntade mallen för 30-åriga kvinnor i hennes samhälle. Samhället ligger i Sydrhodesia, idag mer känt som Zimbabwe, och efter giftermålet med Dick Turner lämnar hon stadslivet för ett liv som bondhustru till en misslyckad jordbrukare.

Förutom att Mary nu lever ett ensamt liv där hon vantrivs med sin roll, tvingas hon också leva nära de svarta lantarbetarna som gör det tunga arbetet på gården. Hennes uppväxt har lärt henne att hålla avstånd till och hålla ”infödingarna” på plats. Nu måste hon förhålla sig till att gården och hennes tillvaro faktiskt är beroende av dessa människor. Det är i brytpunkten mellan rasmotsättningarna, klasskillnaderna och äktenskapsrelationerna som berättelsens styrka ligger. Lessing beskriver Marys situation och längtan efter något annat som ska komma efter den fattiga perioden i den gassande solen som hon har svårt att stå ut med. Hennes make däremot har inte samma ambitioner, vilket hon så småningom inser.

Boken börjar med mordet på Mary, som presenteras i en notis i tidningen. Gripen för mordet är hennes hushållsslav, Moses, som tagits omhand utan motstånd. Därför ligger inte spänningen i hur boken ska sluta. Istället är det Lessings förmåga att levandegöra människorna i de stora strukturerna som ger läsningen intensitet. Man känner verkligen Marys egen upplevelse av instängdhet och frustration inför något som till viss del är självvalt, men ändå präglat av ett tvång som kommer utifrån.

Mottagen: 14 juli 2012

Skriv din kommentar

Anmäl textfel