En författare att följa genom livet
I Samband med att Doris Lessing fick nobelpriset 2007 intervjuades några ungdomar angående vad de visste om hennes författarskap. De visste just ingenting, men några påtalade att de hade en mormor som hade läst Doris Lessing.
Så vad säger det om författaren och hennes betydelse för vår tid? Är hon bara en författare som har historisk betydelse eller är hon en författare som kanske har än mera att säga oss i dag? Det är en fråga jag får låta gå vidare till hennes yngre läsare.
För mig har i alla fall Doris Lessing betytt väldigt mycket. Hon är en författare som jag följt hela livet. I och med att hon är precis trettio år äldre än jag blir jag dessutom ett utmärkt exempel på hur historien upprepar sig. Trettio år efter att Lessing tagit avstånd från kommunismen var jag själv en entusiastisk troende. Trettio år efter att Lessing levde som ensamstående mamma i ett London som var en annan värld för henne som växte upp i dåvarande Rhodesia, var jag ensamstående mamma i det Stockholm dit jag flyttat som ung vuxen. Tillsammans med bästa väninnan förde jag samma diskussioner som Lessing berättar om i ”Den femte sanningen”. Även vi var politisk engagerade, hade författardrömmar och tog vår utgångspunkt från vår idol: Vad är det för glädje med att vara en fri kvinna om det inte finns några fria män?
Romanen ”Den femte sanningen” handlar om femtiotalets London. Men för oss handlade den om åttiotalets Stockholm. Har den något att säga trettioåringarna i dag? Min förmodan är att den säger precis lika mycket nu som då. Uppgörelsen med det vi kallade sovjetimperialismen, och som för Lessing handlade om den chockerande upptäckten av Stalins skräckvälde, kan visserligen kännas väldigt gammalt men den mänskliga mognadsprocessen är evigt aktuell. Vägen från den idealistiska tron på att det finns en lösning, en frälsning, till förståelsen av världens komplexitet måste vi nog alla vandra. Krisen som infinner sig när man förlorar sin tro på ”den enda lösningen” är något Lessing skildrat på djupet flera gånger i sina romaner.
Men Lessings väg in i mysterierna var svår att följa. Jag plågade mig igenom flera av böckerna från hennes rymdserie bara för att de skrivits av min idol. Men kanske var jag för ung? Den enda jag minns med positiva känslor är ”Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem”. Just den var lättläst och smekte våra fördomar om manligt och kvinnligt medhårs.
Lessings framtidssyn är svart: ”En överlevandes minnen” handlar om tiden då samhället brutit samman och horder av ungdomar driver omkring på jakt efter livet. Även sista delen av Martha Quest-serien och ”Instruktion för nedstigning till helvetet” handlar om det sönderfall som inte bara är materiellt utan också psykiskt. En framtid som endast kan förstås och behärskas av de som vi i vårt samhälle stämplar som psykisk sjuka.
Några intressanta genomgående teman i Lessings böcker är den unga flickan som lämnas i den mer eller mindre främmande äldre kvinnans vård och dennes osäkerhet och vilsenhet inför uppgiften.
Sexualiteten skildras närgånget och intressant i alla böckerna. Perspektivet är så gott som alltid kvinnans. Den unga kvinnan tar för sig när och med vem hon vill. Svartsjuka har en ganska perifer roll hos Lessing som hånar amerikanerna som skiljer sig varje gång de får lust att ligga med någon ny. Så gör inte de förståndiga engelsmännen (-kvinnorna). Inget arbetarklassperspektiv!
Efter klimakteriet upphör detta bejakande av sexualiteten. Den äldre kvinnans sexualitet skildras som något löjligt, som den fortfarande av lust drabbade äldre kvinnan behandlar som en influensa. Den förälskade kvinnan isolerar sig och låter känslorna rasa ut tills hon klarar av att ge sig ut i gemenskapen utan att ge efter för dårskapen! Uppfriskande, tycker jag, efter alla veckotidningsbeskrivningar av nittioåringars lyckliga sexliv.
”Det femte barnet” läste jag först i sin helhet då romanen utkom som ljudbok för ett par år sedan och må erkänna att det är en synnerligen bra roman som nog aldrig släpper sitt grepp om den som en gång har läst den. Men en mardröm är den likafullt. Fortsättningen ”Ben ute i världen” berör mig inte alls på samma sätt.
Att det finns en speciell röst som talar i samtliga Lessings romaner går inte att ta miste på. Riktigt roligt illustrerat av Lessing själv när hon berättade om mottagandet av hennes två romaner i den korta serien ”Jane Somers dagböcker”. Hon skickade in dem anonymt till sina gamla förlag som vore de skrivna av just Jane Somer. I många fall fick hon böckerna i retur. Några gånger tom med ett följebrev med goda råd om hur man skriver en roman! Men det fanns några enstaka av hennes översättare som genast kände igen Lessings oefterhärmliga berättarröst!
Martha Quest böckerna är i hög grad självbiografiska romaner och kanske den bästa introduktionen till Doris Lessing för den som vill lära känna hennes författarskap. Lessings egentliga memoarer innehåller glimtar som är oförglömliga men också många uppradningar av namn och händelser som är mycket tråkiga att läsa om man inte direkt forskar på vem och vad som kommit och gått i Lessings liv.
Den senaste av hennes självbiografiska romaner jag läst, ”Ljuvaste dröm”, är lika underhållande och lättläst som de övriga verklighetsförankrade romanerna.
Anmäl textfel
