Recension
av Det femte barnet, Doris Lessing
Inget för gravida kvinnor
I en samtalscirkel, som jag deltar i, föreslogs att vi skulle läsa och diskutera Doris Lessing och hennes verk. Det var med en viss motvilja jag inhandlade ett tunt och inte alltför dyrt pocketexemplar av ”The Fifth Child”. Boken vald efter rekommendation av en kvinna, som arbetat som kurator.
Min ovilja berodde på att jag tyckte Lessing kändes lite passé, att hon nog borde ha fått Nobelpriset långt tidigare. Jag har visserligen läst Lessing men det var på 1970-talet, om jag minns rätt.
Min motvilja kom på skam. Romanen är nästan thrillerbetonad och jag så gott som sträckläste den.
Den erbjuder flera tolkningsmöjligheter och är därmed utmärkt som diskussionsunderlag.
Man kan se romanen som en berättelse om vad som kan hända i en familj, där ett gravt annorlunda och mycket krävande barn föds. Hur familjen överges och sakta bryts sönder. Vilken hjälp får en sådan familj och ett sådant barn idag av samhället? Vilken hjälp kan man kräva? Och skolan. Vad kan göras och vad kan man kräva av lärare och inte minst andra elever i frågan om förståelse?
I romanen skiljer sig David och Harriet åt när det gäller institutionsvården av Ben. David vill rädda familjen och är därför beredd att offra Ben. Harriet kan inte det, trots att hon inte älskar Ben utan snarare är rädd för honom. Som kvinna har hon burit på Ben, innan han föddes.
Man kan också tolka in något annat i barnet Ben. Symboliserar han ett hot utifrån? T.ex. det klimathot, som nu blivit allt mer uppenbart att vi står inför.
David och Harriet har ju egentligen inte råd med det stora hus de köper. De klarar inte heller själva att ta hand om den snabbt växande barnaskaran. I båda fallen får deras föräldrar rycka in med pengar och barnpassning. Men de vet vad de vill ha och de driver igenom det. Deras stora hem är också under några år en populär samlingspunkt för både barn och vuxna vid olika högtider. Klamrar vi oss också fast vid en livsstil vi vill ha och som på sikt inte kan hålla? Väntar vi för länge med att göra de förändringar i samhället, som är nödvändiga därför att vi blundar för verkligheten? Verkligheten stämmer inte med vår drömbild av den.
En tredje tolkningsmöjlighet, som nog kom att fascinera mig mest är Harriets undran över vad hon egentligen har fött. Vem är Ben? Är han en mutation, en rest av en urmänniska? Finns hans gelikar någonstans ute i världen? Denna tolkningsmöjlighet kan ge upphov till frågan: Hur definierar vi en människa? Vad och vilka förmågor gör en människa till en människa?
Romanen skrevs innan man började tala om olika neuropsykiatriska handikapp.
Den teknik vi nu har kan göra gränsdragningar svårare att göra och svårare att förstå. Idag kan för tidigt födda räddas allt tidigare. Blir det alltid till ett värdigt liv - och vem kan dra den gränsen?
Vi kan hålla människor vid liv i åratal genom sondmatning trots att deras hjärnaktivitet är mycket låg – men ändå finns. Är detta ett värdigt liv? Vem eller vilka ska eller kan svara på det?
En kort, mycket välskriven roman med flera tolkningsmöjligheter och därmed utmärkt som diskussionsunderlag i t.ex. en läsecirkel. Jag blev mycket imponerad av boken och vill gärna rekommendera den. Dock inte till gravida kvinnor eller kvinnor med småbarn. För dem kan t.ex. Piaget och hans böcker om barns utveckling vara betydligt roligare och mer fascinerande att läsa.
Lisbeth Karlsson
Mottagen: 29 november 2011
Anmäl textfel
