Att läsa Lessing för första gången...

Nu har jag läst "Den femte sanningen"! Inser att jag är och har varit allt för dåligt insatt i och för litet intresserad av politik. Först tänkte jag (efter att ha läst knappt halva boken) ge upp. Personerna i boken föddes väl 15-20 år tidigare än jag och bodde i England och USA. Jag kände inte igen någonting och fann det mesta ointressant (konstigt för jag gillar ju historiska romaner). Men så ville jag nog ändå läsa vidare.

Att man kunde få sparken från jobbet om man var kommunist i USA?!? Var det så? Troligen! Men så drar jag mig till minnes att min mamma, när jag var liten, fick lov att bryta kontakten med sin älsklingsbror p g a att han var kommunist. Det var som ett rött skynke för en tjur för min pappa och hans borgerliga familj. Det kanske var lika dant här!?

Boken handlar också om avsaknad av jämställdhet, men också om otroligt frigjorda kvinnor (var dom inte litet före sin tid?) och mycket sex.

Mental ohälsa och barn som inte mådde så bra handlar ju boken också om. Nästan litet sjukt! Kan inte säga att boken var lättläst - jag hade nästan litet svårt för den.

Men ändå ... Känns som om jag kanske måste läsa ännu någon Doris Lessing-bok för att få vet om alla hennes romaner är lika "svåra".

Av Kringeltanten, 6 december 2007

The Golden Notebook

Sedan jag fick veta att Doris Lessing fått Nobelpriset har jag läst om The Golden Notebook (Den femte sanningen) vilket var en minst lika stor läsupplevelse som för 28 år sedan, då jag läste den första gången. Den består på sätt och vis av fem böcker i en. Boken har fem parallella spår som till slut löper ihop i ett huvudspår. På engelska heter dessa fem "böcker" som varvas i regelbunden ordning FREE WOMEN, The Black Notebook, The Red Notebook, The Yellow Notebook och The Blue Notebook. Dessa notebooks utmynnar slutligen i The Golden Notebook, därav bokens engelska titel. Själv beskriver Doris Lessing denna struktur så här i sitt förord till den engelska pocketupplaga som kom ut 1972, tio år efter att den först publicerades på engelska. Här i min översättning:

”Boken har ett skelett eller en ram, kallad Free women, en konventionell kortroman på cirka 60.000 ord som kan läsas fristående. Men den är uppdelad i avsnitt som varvas med de fyra dagböcker som huvudpersonen i Free Women, författaren Anna Wulf, skriver. Hon skriver fyra eftersom hon inser att hon måste hålla isär olika delar av sin tillvaro, av rädsla för kaos, för formlöshet – för psykiskt sammanbrott. Yttre och inre tryck avslutar dessa dagböcker. Ur fragmenten av dem kommer slutligen någonting nytt, The Golden Notebook.”

Doris Lessing beskriver roligt hur personerna i dessa dagböcker sammantagna utgör ett slags gammaldags moralitet (ungefär som Det gamla spelet om Envar) där rösterna blir bärare av en rad stereotyper: Herr Dogma, Herr Jag-är-fri-därför att-jag-inte-hör-hemma-någonstans, Fröken Jag-måste-få-kärlek-och-lycka, Herr Var-finns-en-riktig-kvinna? Fröken Var-finns-en-riktig-man? etc

För författaren själv är detta en bok där de olika personerna ”speglar varandra, blir aspekter av varandra, ger upphov till varandras tankar och beteenden – är varandra, utgör helheter.”

I den slutliga ”Golden Notebook” har isärhållningen mellan de fyra dagböckerna brutits sönder, Anna Wulf och hennes amerikanske älskare Saul Green (den siste i en rad av bisarra och egocentriska älskare) är på gränsen till sammanbrott, ja har kanske rentav brutit samman totalt. Men det är också ett sammanbrott som signalerar slutet på falska mönster och tomma formler som präglat deras tillvaro. De hör varandras tankar, känner igen sig själva i den andre. Saul Green som har spelat en mycket destruktiv roll blir nu den som stödjer Anna, ger henne goda råd och uppmuntrar hennes författarskap.

Detta tema som för Doris Lessing själv är det centrala i The Golden Notebook, missades dock totalt av kritikerna och i detta förord skräder hon inte orden när hon smädar sina korkade kritiker som i boken bara ser ett kvinnotema: ”Boken förminskades omedelbart av såväl vänliga som fientliga kritiker till att handla om könskriget eller anammades av kvinnor som ett vapen i könskriget.”

Man kan förstå vilken trött suck Doris Lessing lät undslippa sig när hon nu 45 år efter att hennes banbrytande roman publicerades få boken, liksom en stor del av sitt övriga författarskap, reducerad till ett verk av ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, som Akademiens motivering lyder.

Dock tycks det vara så i varje fall i Sverige att det huvudsakligen är kvinnor som läser Doris Lessing och många av oss/dem som gör det finner en guldgruva att spegla sina egna erfarenheter i. Också att provoceras av. Det har nämligen varit provocerande att hos Lessing möta alla dessa kvinnliga gestalter – Anna Wulf är en av dem, Martha Quest en annan - som snällt och lydigt underordnar sig sina egocentriska manliga älskares diktat. Men det är säkert en avsedd läsarreaktion. Är det sådana vi är? Det är den plågsamma fråga som infinner sig. Och det är ju vår civilisations egenheter som Lessing vill sätta fingret på.

I en litteraturcirkel där jag är med diskuterade vi också Det femte barnet (1988) en av Lessings mest lästa böcker, som enligt litteraturprofessorn Birgitta Holm också är en civilisationsskildring om Västerlandet. Boken handlar om en i stort sett lycklig fyrabarnsfamilj som kan samla sin stora släkt- och vänkrets kring det stora matsalsbordet i det stora huset för glad samvaro under somrar och helger. Så kommer det femte barnet (Ben, som Rakels sistfödde). Ben är av en helt annan sort än vi andra och han revolutionerar tillvaron för alla. Han är totalt utan empati och känsla, stor, stark och våldsam. Han blir ett missfoster som ingen står ut med. Till slut ger även modern upp. De enda som tar sig an Ben är ett gäng arbetslösa som samhället utesluter. På TV kan han skymta fram för modern bland skränande demonstrerande Londonungdomar.

Många är vi väl som hade sett fram mot att få höra Doris Lessings Nobeltal när hon nu av hälsoskäl är förhindrad att komma till prisutdelningen. Men inte ens det kommer hon tydligen att hålla själv. Jag kan inte låta bli att misstänka att det delvis är hennes sätt att visa sitt missnöje med Svenska Akademiens snäva tolkning av hennes författarskaps betydelse.

Av Ami Lönnroth postat 6 december 2007